Framsteg och framtid

När jag för allra första gången fick en liten gyllene idé att jag skulle skriva en bok, en bok som skulle handla om en karaktär inte alltför långt ifrån mig själv på vissa plan då blev det endast några få och korta kapitel. Det var över ett år sedan och jag gick då min första riktiga skrivarutbildning. Jag tränade mig på miljöbeskrivningar, gestaltningar, berättartekniker you name it. Bästa kursen jag hittills gått. Författarkurs del 1 av och med fantastiska Jorun Moden som handledare och förebild. Jag startade då en text som jag bara inte kunde lämna till sitt öde. Det resulterade senare i en novell, cirka tio sidor lång som skickades till en tävling. Tyvärr utan återkoppling.

Det som triggade mig och verkligen gav mig inspiration till att fortsätta skriva den där boken, ja den som jag håller på med nu, var faktiskt några korpar. Ja, tokigt kan det låta för vissa men för mig blev det en solklar uppenbarelse.

Jag gick ensam på en grusväg långt in i skogen, Maggie min hund sprang fram och tillbaka och sträckte på benen, med blicken fast etsad på mig så vi hela tiden hade närkontakt. Ovanför oss svävade flertalet korpar, kraxade och förtäljde säkerligen varandra sina innersta hemligheter. Visst ser man korpar ibland, men denna dag kändes det att något var annorlunda. Det var fler till antalet och cirkulerade över oss gång på gång med sina kolsvarta vingar spända för vinden.

Jag tror minsann jag googlade redan då mitt på skogspromenaden vad detta kunde betyda. Förklaringen ser ni ni nedan…

Var i din fulla andliga kraft och gränser upphör att existera. Min gåva till dig är att få framgång. Så nu är det dags – var kreativ, ta det avgörande steget, bred ut dina vingar och flyg. (ur Djurens Språk av Solöga)

Om man tror på det här eller inte får man själv avgöra men för mig gav det en knuff i rätt riktning och jag hade inte varit där jag är idag utan den där promenaden.

Så nu sitter jag här ett bra tag senare. Mitt råmanus deadline närmar sig. Jag har idag och just i denna stund skrivit 64 725 ord. Igår skrev jag slutet på boken. Ja det är helt galet. Helt plötsligt så kände jag att slutet var där. Jag ska rumstera lite i kapitlen i manuset för mer historietillbakablickar och några andra spännande scener måste få plats. Sen ska manuset vila lite. Faktiskt bara lite och då ska jag ge mig på en kortare redigering av min novell som behöver en extra gnista.

I veckan som varit så gick jag på en kvällspromenad med min yngsta dotter och hunden. Vi gick ganska nära vårt hem i en liten skog på ett elljusspår. Vad händer då? Jo, plötsligt hör jag dess magiska rop ovanför. Krrrrrra! Där svävar de, två stycken korpar cirkulerar runt ett par varv precis ovanför de kala grenarna. Deras vingar lyfter deras svarta kroppar svävande i luften innan de beger sig av. Aldrig tidigare har jag sett korpar här så nära inpå vårt hus. Men jag förstod precis varför.

Jag har börjat tänka lite framtid. Jösses vad jag velar. Lyssnade på en härlig människa som hade ett litet inspirationstal live häromdagen. Hon pratade om vikten att lyssna på magkänslan men även att man ibland måste skita i att lyssna på känslan (rädslan) när det kommer till att bryta våra invanda mönster. När kikarsiktet är inställt på något annat och viljan finns där så ramlar vi ofta tillbaka till det kända och det som vi vet. Nu ska jag åtminstone ge framtiden en chans. Jag ska söka lite utbildningar. Jobba, ja lite pengar måste såklart in men i vilken omfattning det återstår att se. Nu ska jag rangordna alla dessa goa utbildningar efter mitt egna tycke och smak och söka.

Ja just det. Vi firar och är lite extra glada här denna helg då vi till slut fick besked om att vi får hyra en stuga i Mölle även denna sommar. Det var lite orolig där ett tag då vi verkade bli utan. Mölle, är nog mitt ställe på jorden. Någon gång, vem vet, då kanske jag sitter där i mitt egna lilla hus, blickar ut över Öresund och Kattegatt i solnedgången och knapprar på datorns tangenter.