Tänk om det vore så enkelt som rubriken låter, om livet vore mer likt en dator. Batterierna tar slut, den kämpar anstränger sig i det sista och vips så ansluts man till ett eluttag och laddar upp batterierna till tusen igen. När jag startade datorn idag, halvt redo för att ta tag i dagens skrivande med en kaffekopp fylld knappt en femtedel bredvid mig (den lilla mängden på grund av en strejkande mage) och den här texten dök upp på skärmen fick jag en stor käftsmäll.
Hjälp! Jag är som en dator, men det finns ingen laddare.
Känslan har smugit på mer och mer senaste tiden. Orken och energin tryter igen. MEN, jag tänker inte bli utmattad igen, sådär trött, ledsen och totalt energilös. Jag är fortfarande inte den personen, som inte orkar. Eller? Jo, innerst inne är sanningen så, men jag vill fortfarande inte inse det.
På riktigt så tycker jag det är helt okej att vara utmattad, att gå in i väggen. Det är inget fel på människor med psykisk ohälsa, så länge det inte handlar om mig. Hör ni så dumt det låter. Alla men inte jag. Vi ramlar återigen tillbaka på det där med acceptans. Jag accepterar att samhället ser ut så här, men jag vägrar som en liten trotsig 6-åring att acceptera mitt eget öde.
Nu i och med årets bokrea så klickade jag hem två stycken böcker inom ämnet. Hejdå Stress av Anna Voltaire samt Våga vara rädd av Emma Holmgren. Båda har fått bra recensioner och jag har varit sugen på att läsa främst den senare när jag hört andras röster om den. Men rädslan av att få fler käftsmällar är stor så jag har endast öppnat bokpaketet, tagit en bild och flyttat dem direkt till en hylla. Jag har inte ens läst baksidan, eller småbläddrat lite, men jag tänker att det här får bli min utmaning i vår. Att våga. Mittenboken kommer jag garanterat inte ha svårt för, endast att lägga den ifrån mig om det blir som jag önskar.
Jag tar mig återigen tillbaka till ett av mina absoluta favoritcitat.
”Allting behöver inte vara svart eller vitt hela tiden. Det kan vara grått också, och det är helt ok.”
För mig just nu lever jag en väldigt svart vit värld. Det är oftast väldigt vitt och positivt, men blir väldigt svart ibland. Men jag behöver även släppa ut det gråa där emellan. Rotade lite i mitt ostädade skrivbord, kanske har det förblivit ostädat för jag vet vad som göms däri. Boken Vem är det som bestämmer i ditt liv? – Om medveten närvaro av Åsa Nilsonne. Jag har en gång börjat läsa den, ända till sidan 28 faktiskt. Sen blev det för grått och då stängde jag den, i ett och ett halvt år.
Nu ska jag våga. Jag ska bli den modiga som jag på utsidan kan uppfattas att vara. Men jag ska våga inåt den här gången.
Jag tänker i min vilda fantasi, för den är det inget fel på, att jag inte är den enda här ute som tänker likadant som mig. Troligtvis är vi många mer som gjort samma resa i utmattningens spår. Min fundering är då, hur har ni gjort för att acceptera och komma ut på andra sidan? Tips mottages gärna.
I skrivandets värld 