Blandat med hosta från den mörka avgrunden och lite jävlar anamma så har jag lyckats ta mig över ett litet hinder i helgen. Regnet och det mulna vädret nästan hela lördagen och söndagen gjorde sinnet minst lika grått. Att jag varit sjuk i över en vecka gör inte saken bättre heller. Satt och knåpade på ett kapitel och hade stunder då jag tänkte ge upp hela idén med romanen. Vart är huvudkaraktären påväg? Vart vill jag komma med boken? Hur ser den dramatiska kurvan ut? Svar: Ingen aning. Känslan av att ha tappat fokus och den röda tråden lamslog mig totalt.
Ett avbrott med kaffe och bulle med min familj gjorde att energin och inspirationen hittade tillbaka genom den sega grå sörjan i huvudet. Jag började skapa en tidslinje för att förtydliga manuset och mitt skrivande. Det här kommer bra och tydligare hjälpa mig framåt. Behöver även skapa en bättre struktur för mina dramatiska kurvor. Vad händer, när var och hur under manusets gång?
Ytterligare ett problem i mitt skrivande är att jag fastnar i redigering i ett för tidigt stadium. Den inre kritikern sitter och knackar på axeln och är aldrig nöjd. Jag tänker att jag behöver slänga ut den genom fönstret, ja kritikern alltså. Behöver hitta tillbaka fullt till min idé och mitt skrivarflow och låta den stora redigeringen komma efteråt.
Lite mer än 7000 ord skrivna och fortsättning följer.
Här kommer ett litet sneakpeak….
Samtalsterapeuten smilgropar är som små barns tumavtyck på hennes kinder. Solbrännan gör att hon ser frisk, pigg och alert ut. Anna funderar på om hon verkligen förstår, eller bara har läst sig till allt hon försöker förmedla. Hon gör det åtminstone proffesionellt, håller upp näsdukar, tröstar och kommer med bra råd, allt på samma gång i den mån så Anna blir överrumplad och knappt kommer till tals.
Vad hände egentligen? Spot on på mitt mående. Inte ens förrän nu visste Anna själv vad hon egentligen behövde. Tid för sig själv. Herregud! Jag behöver ju bara få vara lite mer ensam.
I skrivandets värld 