Inte kan väl jag. Varför skulle jag. Det kommer aldrig att gå. Jag kommer inte bli klar.
Jo! men det kommer jag visst. Inre kritiker, släng dig i väggen. Den här hösten kommer bli den magiska hösten där mitt vilande romanprojekt är redo att tas upp igen. Skrivande är som terapi, men ibland behöver terapi landa och få sin tid.
Här bjuder jag på några rader….. från romanen men även för mig verkliga livet.
Alla andra men inte jag, tänker hon när läkaren ordinerar en månads sjuskrivning. Vad menar han? Han är inte riktigt klok. Andningen blir svår, det snörper till kring halsen. Det ovälkomna trycket över brösten kommer och svetten pärlar sig i pannan.
”Jag är frisk och ska bara vila ett par dagar innan jag fortsätter”
Andetagen börjar komma i hyperfart. Det blir totalt svart.
Acceptansen av att något som kallas stress och utmattning har tagit över mitt liv för en tid är fortfarande lite svår att bemöta. Ett par år har snart gått, men jag har fortfarande rädslan för att hamna där igen. Ofta nu så känner jag igen tecknen i tid och kan pausa och landa innan jag rasar. Men du kan aldrig veta vad som väntar runt just ditt hörn.
Panikångestattacker är vanligare än vad många tror men fortfarande för många (inklusive mig själv) skambelagda att tala om. Men det existerar, och det är något helt fruktansvärt att vara med om. Mörkret som suger tag i dig, känslan av att kvävas som blir så stark så du på riktigt tror att du ska dö där och då, skammen, värken när kroppen skriker på alla punkter, andningen som nästan upphör eller går på hyperfart…….
Nu har jag inte talat om det, utan skrivit om det. Kanske kan det hjälpa mig med acceptansen och även andra i resan framåt.
I skrivandets värld 